Sportfiskecenter i Kalmar lyckades via Des Taylor som äger SBS-Baits få till en karpresa till Acton Burnell. Detta är ett av Storbritanniens bästa vatten, både vad gäller storlek på fisken, och i naturskönhet, men också ett av de mest svårtillgängliga, eftersom det inte bara är ett syndikat-vatten, utan också ligger mitt ute i ingenstans. De minsta fiskarna väger över tio kilo, och den största väger runt 23-24 kilo! Detta var alltså ett tillfälle man får en gång, och antagligen aldrig mer!

Vattnet består av två sjöar, den övre är på ca 8ha och håller ca 220-300 fiskar, med snittvikt på runt 30lb. som är den mer lättfiskade av dem två, och den nedre sjön är 4ha, håller runt 40 individer med ett snitt på ca 35lb. och toppfiskarna är en fjällis vid namn "Big Bill" som har noterats på ca 51lb. och en spegel, "The Italian" som noterat 56lb. Denna sjön glimtar till ibland, men ska enligt engelsmännen för det mesta vara ganska vara svårfiskad. Vattnet är klart, och fiskarna har sett det mesta. I denna sjön krävs varenda knep man har på hyllan.

Vi blev till slut bara sju man som åkte för att än en gång inta Öarna i väst. Det var jag, Putte Aronsson, Jens Hermansson, Johan Wertwein, Alvar Evaldsson, Johan Fager och icke att förglömma Tony Edmundsson.

Vi körde ner via Malmö, över Danmark, och tog färjan från Esbjerg. Väl i hamn i Harwich skulle vi ställa om till vänstertrafik... Det blev högertrafik i första rondellen för ena bilen, men sen flöt det på rätt ok, engelsmännen verkade dock nästan sämre än oss på att köra vänstertrafik. Väl framme vid mötesplatsen några mil från Acton Burnell, efter en del felkörningar (j...la gps till att visa fel!) så mötte Des Taylor och hans bailiff upp oss och visade oss sista biten genom snårskogen av småvägar kantade av höga välklippta häckar. Man såg inte ett dugg förutom bilen framför sig för det var så kurvigt, och häckarna var som gröna väggar.

När vi kom fram till sjöarna och hade fått tilldelat wheigh-slings och håvar, så tog Des med oss runt vattnet och visade alla peggarna, hur man helst skulle fiska dem, och lite allmänna tips om vattnet. Sen kom vi till frågan om vem som ville sitta var. Allt såg ju lika bra ut! Tony och Fager hade redan bestämt sig för den nedre sjön, de satsade hellre på en av toppfiskarna och tog gärna risken att blanka, medan vi andra satsade på övre sjön, bara för att optimera våra chanser att fånga en Engelsk karp. Des tyckte att vi skulle vara tre man i nedre sjön, så att den täcktes av bättre, och Wertwein offrade sig.

Första dygnet förflöt lugnt, och när vi smög upp i grundviken i våran sjö, så såg vi att karparna hade samlats för lek... Vilken syn! Ibland kunde vi se uppåt 20 fiskar på samma gång, som kryssade runt i stim, för att helt plötsligt börja leka hej vilt! Rent logiskt så kan ju inte alla leka samtidigt, och några borde ju fortfarande äta, så hoppet fanns kvar, även om de enda pipen från larmen orsakades av en närgången svan och några änder. När Rob Hales kom ner på morgon för att kolla till oss och presentera sig, samt att leverera varsitt flak öl och whiskey, så fick alla lite fler matnyttiga tips, och tipset till mig var tyvärr att byta till lilla sjön om jag inte hade fått fisk före tisdagen. Detta var tydligen en väldigt opålitlig peg. F-N! Jag pratade senare med de andra grabbarna, och alla tyckte som jag, att det kan vara värt att vänta och se, börjar de äta så borde jag ha en grym plats utanför lekviken.

Den tredje morgonen vaknade Tonys larm. Efter en bra fight, med bad för både Tony och Johan, så fick en tjock spegel syna håvnätet. Vikten fastställdes till 15,5 kg, alltså drygt 34lb. Nästa kväll satt Fager och Tony och filosoferade över en Whiskey, då det rann iväg än en gång på Tonys spö. De hade tidigare pratat om att i möjligaste mån ta vartannat hugg, för att båda skulle ha chansen att få fisk. Johan krokade, och ut i plurret för att drilla bland snagsen. Tony följde efter, och kunde håva ännu en spegel. Vågen stannade på 14,88kg, strax under 33lb. Detta visade sig vara samma fisk!

Näst sista natten händer det som alla drömde om. Tonys (Mr 100%) vänsterspö drar iväg i gryningen, och när Tony krokar känner han en massiv fisk. Fager skenar bort till honom för att assistera, och båda får än en gång smyga ner i sjön. Karpen går mycket tungt, och Tony försöker styra bort den från de nedhängande grenarna, men Den Store ska bara in. Fager får kasta grenar inne vid kanten för att pjäsen i andra änden inte ska gå fast. Detta upprepar sig fyra gånger innan den efter en lång fight får syna håven. Johan säger till Tony att det är en fjällis, och eftersom det bara finns två "commons" i sjön, och den "lilla" av dem väger över 40lb, så är lyckan obeskrivlig. De kravlar upp ur sjön och väger den otroliga fjällkarpen... 22,8kg!!! Det är Big Bill! Efter fotografering, och återutsättning, och idel gratulationer, så kommer senare en väldigt upprymd Des Taylor ner och gratulerar till 51lb Fjällis, och berättar att Big Bill är Englands näst största common.

Han garvade och drog en skön kommentar att: "First you f…in´ Vikings came and raped the men, our women, you even raped our sheep and burned our villages. Then you came back, and beat us at football, and now you bastards come back again, and beat us at carp fishing!!! F…in´ vikings!"

De tre karparna togs på Sbs Lobworm Freezer baits, bottenbete på mjuk tafs.

Sista dagen bestämde vi oss för att komma iväg i god tid, ifall vi skulle råka ut för en punktering eller det blev många stopp på vägen. Vi lämnade Acton Burnell sju timmar innan färjan skulle gå, för att köra en sträcka på ca 35mil. Strax efter att vi kommit ut på motorvägen hamnade i ett monster till bilkö. Tiden gick, och det enda som rörde sig var tankmätaren… När vi väl kom fram till Harwich, så hade färjan gått för två timmar sedan, och vi fick vackert vänta på nästa färja som skulle gå två dygn senare.

Att vi andra inte fick någonting känns ju givetvis tungt, det närmaste vi kom var något run hos Putte, Fager fick kroka loss en fisk i kanten sista natten, då han tappade comradion och glömde håven på väg till sitt ena spö som han hade satt trettio meter ifrån sin peg, och vi andra vaknade inte av hans skrik, för vinden låg åt andra hållet, och ett hos Wertwein, där fisken inte krokade sig, men bara att få vara med på resan där "the f…in´ vikings" kom  och nöp Englands näst största common känns stort nog för att alla ska vara nöjda ändå! Det var en väldigt trevlig resa, med både gott ressällskap, en underbar miljö, fina peggar och grymt bra bemötande.

Grattis Johan och speciellt Tony till Erövrandet av England!

// Peter S